”Du har inte skrivit något på din blogg på senaste tiden. Varför?” frågade min sambo häromdagen. Vad skulle jag svara? Ordbrist eller ordtrötthet? Upptagen med annat? Dålig självdiciplin? Det mest ärliga svaret är att jag faktiskt inte vet. Kanske alla de uppräknade orsakerna tillsammans?

I bland kommer inga ord, lika väl som att det i bland inte kommer några bilder. Jag hör inte till dem som kan pressa fram saker, som ni kanske har förstått vid det här laget... Måste invänta, tillåta tiden att gå. Till synes händer ingenting på dessa ”insamlingsplatåer” (som jag brukar kalla dem), men skenet bedrar. Det är i själva verket under den tiden det viktigaste arbetet blir gjort. Själva utförandet, när jag målar eller skriver, kommer lätt ut från handen. Orden skriver sig själv, målningen framträder på duken. Som trolleri! Då finns ingen tvekan. Flödet är totalt.

”Insamlingsplatåerna” går i bland under namnet ”svackor”, och ska inte förväxlas med viloperioder som har en helt annan känsla av lättsamhet och frihet. Nej, svackorna är fyllda av rastlöshet eller tvivel på meningsfullheten i det jag gör. Med andra ord, en period jag gärna vill ta mig ur så snabbt som möjligt, vilket vore katastrofalt för min egen utveckling...

Faran med att alltid vilja distrahera sig så fort livet känns olustigt, är att man inte kommer vidare eller djupare. En förändring eller utvecklingsfas föregås oftast av en känsla av rastlöshet eller missnöje. När allting är på topp saknas ju lusten att förändra. Så välkomna svackorna! De är ett tecken på att något i livet är på väg att utvecklas.

// Lena

www.DeaDia.nu

Jag har hittat ett favoritställe i Gamla stan som trycker upp Fine Art-prints av mina målningar. Konstexpo heter det. Där känner jag mig alltid så väl mottagen, och Lina som arbetar där, gör ett otroligt bra arbete när hon fotograferar av och trycker mina bilder.

Det känns skönt att jag äntligen kan erbjuda tryck av väldigt bra kvalitet, som många har efterfrågat. Bilderna trycks upp i en begränsad, signerad upplaga på femtio exemplar. Det som är så fantastiskt är, att jag kan göra tryck av vilken som helst av mina oljemålningar, i vilken storlek som helst. ( Hm, kanske inte hur stort som helst...) Förutsättningen är bara att jag har tavlan kvar, kan låna tillbaka den eller har ett hyfsat foto av den. Ni kan läsa mer om trycken på min hemsida om ni är intresserade. I webshopen under OM PRINTS står det att läsa mer.

Nu är det bara att höra av sig till mig om ni vill ha ett tryck!

"Geisha". Mitt allra första tryck.

Dags att berätta den tredje historien. Den får avsluta förklaringarna om mina tre levnadsregler.

Enligt en gammal sufiberättelse bodde det i ett land i Mellanöstern en kung som ständigt slets mellan lycka och förtvivlan. Minsta lilla sak kunde göra honom upprörd och väcka en stark reaktion, och hans lycka kunde snabbt förvandlas till besvikelse och hopplöshet. Det kom en tid då kungen till slut blev så trött på sig själv och livet, och han började söka en väg ut. Han skickade efter en vis man som bodde i hans kungarike och som hade rykte om sig att vara upplyst. När den vise mannen anlände sa kungen till honom: ”Jag vill vara som du. Kan du ge mig något som kan få mig att uppnå balans, jämnmod och visdom? Jag betalar det pris du begär.”

Den vise mannen sa: ”Jag kanske kan hjälpa dig. Men priset är så högt att hela ditt kungarike inte skulle räcka som betalning för det. Därför ger jag det till dig som en gåva om du vill ta emot och hedra det.” Kungen försäkrade den vise mannen om att han skulle göra det och den vise mannen gick sin väg.

Några veckor senare återvände han och räckte över en vackert utsirad ask gjord i jade till kungen. Kungen öppnade asken och fann en enkel guldring i den. Några bokstäver var inristade i ringen. Inskriptionen lös: Även detta är övergående. ” Vad är innebörden i det här?” frågade kungen. Den vise mannen sa: ”Bär alltid den här ringen. Vad som än händer, innan du kallar det bra eller dåligt, rör vid ringen och läs inskriptionen. På så sätt kommer du alltid att uppleva jämnmod och inre frid.”

( Från En ny jord, Eckhart Tolle)

Berättelsen vill säga att när du väl ser och accepterar att allting är förgängligt och att livet består av ofrånkomliga förändringar, kan du njuta av världens nöjen medan de varar, utan rädsla för att förlora något och utan oro för framtiden. Orden som var inristade i ringen vill göra dig medveten om flyktigheten i alla situationer. Allting förändras, hela tiden. Att försöka hålla fast vid något, eller att vara bunden vid ett särskilt förväntat resultat, skapar bara lidande. Följ med flödet och upplev inte att du är bunden till det som sker, bra eller dåligt. Även detta är övergående...

Icke-dömande, icke-motstånd och icke-bundenhet är de tre aspekterna av sann frihet och upplyst leverne.

// Lena

www.DeaDia.nu

I dag ska jag berätta en annan historia. Den får inleda och försöka förklara den andra levnadsregeln som jag vill leva efter, nämligen; Gör inte motstånd mot det som sker. Acceptera nuet.

Zenmästaren Hakuin bodde i en stad i japan. Han var högt ansedd och många människor kom till honom för att få andlig undervisning. Sedan hände det sig att grannens tonårsdotter blev gravid. När hon blev utfrågad av sina arga och uppretade föräldrar om vem pappan var berättade hon till slut att det var Hakuin, zenmästaren. I stor ilska rusade föräldrarna över till Hakuin och berättade för honom under mycket skrik och många anklagelser att deras dotter hade erkänt att han var pappan. Det enda han svarade var: ”Jaså, verkligen?”

Nyheten om skandalen spreds i hela staden och till och med ännu längre. Mästaren hade förlorat sitt anseende. Det bekymrade honom inte alls. Ingen kom för att träffa honom längre. Han förblev oberörd. När barnet föddes gick föräldrarna med barnet till Hakuin. ” Du är pappan, så du får ta hand om honom.” Mästaren tog väl hand om barnet. Ett år senare erkände modern ångerfullt för sina föräldrar att den verkliga fadern till barnet var en ung man som arbetade i slakteriaffären. Under stor vånda och bedrövelse gick de till hakuin för att be om ursäkt och få hans förlåtelse. ” Vi ber så väldigt mycket om ursäkt. Vi har kommit för att ta tillbaka barnet. Vår dotter har erkänt att du inte är pappan. ” Jaså, verkligen?” var det enda han sa när han räckte över barnet till dem.

Mästaren svarar på både lögn och sanning, dåliga nyheter och goda nyheter, på exakt samma sätt: ” Jaså, verkligen?”  Han låter formen i nuet vara som den är, oavsett om den är bra eller dålig, och blir därmed inte en deltagare i det mänskliga dramat. För honom finns bara nuet, och nuet är som det är. Händelser blir inte personliga. Han är inget offer. Han är så fullständigt ett med det som händer att det som sker inte längre har någon makt över honom. Det är bara om du gör motstånd mot det som händer som du är utlämnad till det och låter världen avgöra din lycka eller olycka. Barnet blir väl omhändertaget. Dåligt förvandlas till bra genom kraften i att inte göra motstånd. Han svarar alltid på det som krävs i varje stund, och han släpper taget om barnet när det är dags att göra det.

( Från En ny jord, Eckhart Tolle).

Ni har säker också mött människor, som likt zenmästaren svarar an på det som händer med inställningen: ”Jaja, det är som det är. Vi får göra det bästa av situationen.” Dessa människor gör inte motstånd mot det som sker, de beklagar sig inte, de ältar inte, utan försöker alltid se vad som behöver göras i nuet. Det är inte samma sak som att alltid vara positiv, utan bara att acceptera nuet.

// Lena

www.DeaDia.nu

Det finn tre enkla levnadsregler som jag försöker följa. De är enkelt formulerade, men för den skull inte enkla att leva efter. I dag vill jag prata om den första; Döm inte det som sker.

Jag ska börja med att berätta en historia som ofta återkommer i litteratur om personlig  eller andlig utveckling.

En gammal man levde tillsammans med sin son i en övergiven fästning högt uppe på en kulle. Deras enda värdefulla ägodel var en häst. En dag sprang hästen bort. Grannarna kom för att visa sin medkänsla. ” Det var verkligen olyckligt! ” sa de. ” Hur vet ni det? ” frågade den gamle mannen. Nästa dag återvände hästen, och han hade med sig flera vilda hästar. Den gamle mannen och hans son stängde in dem bakom porten. Grannarna skyndade över. ” Det var verkligen bra! ” sa de. ”Hur vet ni det? ” frågade den gamle mannen. Nästa dag försökte sonen rida en av vildhästarna, föll av och bröt benet. Grannarna kom över så fort de hört nyheten. ” Det var verkligen illa!” sa de. ” Hur vet ni det? Frågade den gamle mannen. Dagen efter kom armén förbi och tvingade alla unga män att bli soldater för att kämpa i ett krig långt borta mot de nordliga barbarerna. Många av dem skulle aldrig komma att återvända. Men sonen kunde inte följa med, för han hade brutit benet.

( Från TE enligt Nasse, Benjamin Hoff ).

Den här berättelsen skulle kunna fortsätta i all evighet... Den försöker tala om för oss att vi inte vet om det som drabbar oss är bra eller dåligt förrän efteråt. Det är ju oftast ganska svårt att inte döma det som sker. När vi ser tillbaka med facit i hand kanske vi gör en bedömning som ser helt annorlunda ut, än den vi gjorde när vi var precis mitt i händelsen. För mig känns denna levnadsregel numera ganska självklar. Genom erfarenheter har jag upptäckt att det som först verkade vara en katastrof ofta ledde till något bättre, eller något ännu mer fantastiskt som jag själv inte hade kunnat tänka ut. I bland har saker bara varit nödvändiga att gå igenom för att jag ska mogna eller få insikter, vilket jag först har förstått efteråt. Allt är livserfarenheter.

// Lena

www.DeaDia.nu