Enhörningen
En dag skapade jag en enhörning. Jag tog ett huvudlöst rådjur i teak, (som jag hittade i en låda i kolonistugan), och gjorde ett nytt huvud av gipsbindor, ståltråd, ett gem och en gammal repstump. När jag hade format det nya djuret målade jag hornet och den lilla svansen i skinande guld, och hängde en bit blank cykekedja runt halsen. Resultatet? En estetisk tveksamhet - om man är snäll, men jag älskade henne! Hon ser lika kaxig ut som jag skulle vilja vara.
Varför ägnar man en förmiddag till att locka fram en enhörning med glänsande guldhorn ur gammalt skräp? Jag är femtioett, inte fem… Jo, för att enhörningen är en symbol för skönhet, magi och sagornas värld. Ur det gamla till synes värdelösa, kunde jag forma något nytt. Något unikt som ingen sett tidigare. Ingen vet ju egentligen hur en enhörning ser ut. Den kanske inte ens finns eller överhuvudtaget har funnits... Rent symboliskt skapade jag magi ur meningslöshet.
Livet är ju fullt av gammal bråte som man inte förstår meningen med. Att ta erfarenheter som kanske är litet fula eller trasiga, och omvandla dem till livsvisdom är en utmaning.
Nu står min lilla enhörning Eunice i ateljén och påminner mig om att se det gamla med nya ögon.
// Lena
